Kastsjökärringen

Igår var vi ute hela dagen, jag samt två väninnor och våra hundar, satt på gräsmattan nedanför min balkong. Även grannarna var ute, de var barn som byggde kojor på en liten" ö " i sjön,  de sparkade även fotboll, några grannar grillade också. De är sommar alldeles för tidigt, tyvärr. För när kylan kommer tillbaka och de gör den, kommer många midsommarblommor som redan kommit upp att dö.

Vid en bänk längre ned under ett träd satt även min f d väninna med sin hund, jag sa till tjejerna ska jag bjuda henne på kaffe med, är inte långsint, men samtidigt varför ska jag de, de är ju hon som fortfarande varken hejar och springer runt med massa skit om mig. Tjejerna tyckte inte heller att de fanns någon anledning, inte efter allt hon gjort mot mig, var deras visa ord.

Kom in från en promenad med "pittbullen" precis, blir lite fundersam om karlarna på detta område, tycker de att de står desperat i pannan på mig!? Vid vår lokal satt en man som jobbar på fabriken i perioder, han har jag pratat med tidigare och han verkar trevlig, tillhör inte "gubbligan",  Vi pratade fiske, mat mm.

Han berättade även att han var skild, sen började han fråga mig, om en vacker!! kvinna som jag lever ensam Kände mig inte speciellt vacker, jogging dress samt håret åt alla håll och kanter. Även en bonus med att bo här, man kan gå ut som man känner.

Ja jag är lyckligt singel och trivs med det, men jag har manliga vänner. Har lättar att umgås med män en kvinnor, har varit så i hela mitt liv. Jag har en speciell manlig vän, som finns för mig i vått o torrt, han är särbo, och den kvinnan han är särbo med är hur trevlig som helst och toppen som tillåter honom och mig att vara vänner.

Efter ett tag förstod jag att denna man pratade inte om enbart vänskap, och de är något som kan få mig att slå bakut, han pratade ganska tydligt om vad han tyckte vi skulle göra, och då pratar vi inte dricka kaffe. Jag har en väninna som brukar säga att de är två saker hon tycker illa om och det är ormar och kåta karlar , jag håller med vad det gäller karlarna men jag har inget emot ormar. Så jag säger spindlar och kåta karlar är det värsta jag vet. Även om han var ärlig så blir jag så trött, går det inte att vara trevlig mot en karl utan att de tror något annat.

Kan man bo bättre, min nya lgh är toppen, balkong mot små sjöar. Havsutsikt skojar jag ,men sjöarna mynnar faktiskt ut i havet. Kan inte förstä hur folk kan vilja bo på Gävle strand. Jag har c:a 20 meter till vatten, mellan balkongen och vattnet är det ett grönområde, med några tallar där skatorna har byggt bo. Vid Rudsjön häckar massor med fåglar, tärnor, sothöns, olika änder samt ett svanpar som jag döpt tiil Roland och Inger (Ett internt skämt, de bråkar med alla och skrämmer bort andra svanar:).

Jag har även sol hela dagen, inte ett hus framför utan bara skog, mer naturnärma kan man knappast bo, rena landet och ändå så närma till Gävle centrum. De kanske är tur att inte fler vet hur toppen det är att bo här, då kanske hyran skulle gå upp. Ja jag menar vad kostar det inte att hyra en lgh på Gävle strand,och där är de väl bara asfalt och blåst från havet.

I morgon ska jag in på Påskupproret, måste göra något mot den regering vi har idag som sänker människor totalt. Skulle vara i annat land än Sverige då skulle folk gått man ur huset. Men vi bara finner oss i allt. Själv är jag inte drabbat av dessa regler men känner människor i min närhet som har ett helvete. De fattiga blir bara fatigare och de rika rikare och helvetet blir aldrig fullt.

Nu ska jag i alla fall ut och njuta av min balkong, jag och "Pitbullen"

Häromdagen hände det enl andra boende på området en tragedi i en lgh, jag har varken sett eller hört något, så som vanligt utan får jag höra det på omvägar. I det här fallet tycker jag varken det ska diskutera eller spekuleras över huvudtaget, men hos bl a "gubbarna" är inget heligt. Nu kan man ju tycka att jag behöver ju inte vara i närheten av "gubbarna". Det är så rätt så, men jag har haft en hel del med en del av dem att göra av olika anledningar de har många bra sidor också. Men i grupp blir de lätt mobbare, sen gillar min "pitbulle" dem och hon drar sig dit. Men jag håller på att dra mig undan mer och mer. Samtidigt måste jag ju få lite uppslag om "Byn".

När jag i alla fall befinner mig där, kommer han som jag tidigar skrivit om, han som vandrar runt på området, och tror han är guds gåva till kvinnan. Jo han tågar rakt fram till mig och sen berättar han att min f d väninna berättat för honom att jag är förälskad i honom. Ja vad säger man, egentligen ska man ju inte säga något alls. Så jag tittar på honom och säger "Du får ta det här hur Du vill, men så jävla desperat blir jag aldrig" Alla runt omkring skrattar.

Jag säger också att Du kan be kvinnan ifråga att skaffa sig ett liv, för hur kan en kvinna i 50-års åldern sjunka så lågt, sitta och hitta på en massa skit, jag menar jag är ingen ungdom, behöver ingen som frågar om chans ifall jag, gud hjälp mig, vore det minsta intresserad av karln.

Vaknade av att min son hustru skicka ett sms om att jag skulle höra av mig när jag hade vaknat till mig. Gick upp och ut med "pitbullen". När jag varit ute och fixat mitt kaffe, så ringde jag upp henne, rösten som svarade, tyckte jag lät lite konstig. Men jag hade ju ringt till hennes mobil så enl min hjärna var de hon, men jag frågade ändå lite försiktigt "är de Marie" "Ja" pep rösten tillbaka men avslutades med ett skratt. "Hör Du inte skillnad på mig och Marie" skrattade min son. Ja jag börjar faktiskt bli lite orolig över mig själv. Gardiner upp och ned mm. Åldern, stress eller så är de alla hjärnceller som försvann under min tid i ruset.

Senare på dagen gick jag över till en väninna för att låna hennes symaskin, utanför vår lokal satt "Lilla Blå" samt en kvinna jag brukar prata med. Stanna till för att önska trevlig helg. Då satte "lilla Blå" igång. Han fråga om jag träffat min älskling, "Vem", undrade jag. "Jo, han med blå bilen" fortsatte han och sen kom de jag väntat på och förstått skulle komma. Jo han med bilen har så klart varit inne på kontoret och klagat över "suggorna" enl "Lilla Blå". De där "suggorna" ska stå där fortsatte han de har bestämmts på ett möte!! "Långt innan jag flyttade hit"forsstte han och menade mig. Så nu var det fan dags med ett  nytt möte, så de blir någon ordning. Jag stod kvar och lyssnade på hans utbrott. Sen tog jag till orda och sa "Du kan inte säga att de är han med bilen, för de vet Du inte" Kanske skulle sagt att jag var inblandad men de kan jag göra på mötet inför alla. Jag fortsatte med att ifrågasätta varför de skulle stå c:a 8-10 "suggor" just där. Jo för fönstretna blir skitiga om bilar kör där........................! De var den sämsta ursäckt jag någonsin hört. Vi pratar om 6 gavelfönster. "Bättre man kör runt området och skitar ned alla andras fönster då?"undrade jag

Nu är det ingen idé att diskutera med denna man, han ger sig aldrig, han gör inga fel och han bestämmer allt. Nu hade han ju inga "gubbar" med sig heller utan de var han mot två kvinnor, så han tystnade . Kvinnan och jag gick över till att diskutera vargproblem och hundar istället, de hade varit på debatt kvällen innan och då kom det från " Lilla blå", som en trotsig barnunge. " Ja ska minsann ta hit en varg och släppa lös den på området, så kan den äta upp alla hundjävlar som finns här" Inte ens mitt tio-åriga barnbarn beter sig som "Lilla Blå"

De som händer nu när jag sitter och skriver tror man inte är sant samtidigt är det ju lite humor i. "Min älskling" enl "Lilla Blå" ringer. Då pratar vi om han som kör bilen och även som jag har sagt ifrån ang tel samtal. Innan jag hinner säga något, ber han mig lyssna. Kan förstå vad de handlar om. Jo han har blivit påhoppad av "Lilla blå" ang "suggorna"! "Lilla Blå" är aldeles förstörd, uppretad och helt knäckt över att de är flyttade, hans hela liv har tydligen rasat. "De är ingen jävla ordning på det här området", "Suggorna ska tillbaka" m m. Jag berättar för han med bilen om att jag pratat med chefen, och påpekar även att jag har inget emot att "Lilla Blå´s"  fixande, om hans mening med att fixa på området ,skulle vara alla till godo, men så är tyvärr inte fallet. Vårt samtal avslutas, men jag tror inte att det Stora "Suggkriget" är slut än på långa vägar, kanske dags för Grannfejden och Acshberg att komma hit.

Sitter och skriver lite då tel ringer, de är ett privat nr. "Hej, jag heter Maria och jag ringer från polisen". Då sätter min hjärna igång, Vad har hänt, vad har jag eller mina barn gjort, tusen tankar far genom huvudet. Varför jag reagerar så vet jag inte, de bara händer, hjärnan går på full styrka, katastrof. Samma sak med min dotter, när hon är ute och kör bil, ser hon en polis får hon panik. Varför, är ett mysterium.

I mitt fall var det ju inte så farligt, de ville förhöra mig om att jag blev vittne till en smitningsolycka på området för några veckor sedan. De var en bil som backade ut från parkeringen och slog i bilen som var parkerad bredvid, de small till och bilföraren bromsade tvärt och jag trodde han/hon skulle kliva ur, men icke, drog iväg som en avlöning.

Jag sa till mitt barnbarn och hennes kompis att bilen måste ju kört in i den andra, och de höll med, så vi gick fram och titta på bilen som stod kvar. Mycket riktigt de var en stor buckla i dörren. Jag hade ingen aning om vems bilen var kl var också efter 21.00 en lördagkväll, men tro det eller ej ut kommer min kära vän "Ledaren" uppsnoffad för att gå på vår lokala "Pub", kareokekväll. Han visste så klart vem om ägde den påkörda bilen, fattas bara.
Så med "ledaren" i täten, två barn bärande på varsin pizza samt en kärring m hund (Jag), travade vi upp till killen. Han öppnade dörren och såg ganska chockad ut, och de innan jag hunnit berätta om mitt ärende. Jag frågade honom om han hade en buckla på bilen, och han svarade "nej", "men de har Du nu" sa jag och förklarade för honom om händelsen.

Dagen efter ringer han och polisen är på plats, de vill fråga mig om händelsen, vilket märke på bil m m. Då fick jag lära mig att som vittne är jag nog totalt värdelös. Bilmärken är definitivt inte min grej, liten, kanske grå tror de var ett kommunmärke! Vad jag fick de ifrån har jag ingen aning om, kanske för att bilen påminde i storlek om deras mindre bilar. Hur som haver tror jag det räckte ändå och därav polisens samtal idag.

Fick för övrigt på måndagen efter händelsen lite skäll av en av "gubbarna" för att jag anklagat kommun, de var inte bra.....men jag kommenterade det med att de måste väl vara bättre att jag meddelat ägaren av bilen om händelsen, än att jag bara skitit i det. Hur man än vänder sig har man arslet bak.

"Pitbullen" och jag har varit ute på promenad, eftersom jag inte tillhör något "gäng" kan jag obehindrat gå emellan och prata med nästan alla, i de "rödas" finns en kvinna som hatar mig som pesten, hon var "kompis" med mig en gång i tiden, var vad jag trodde i alla fall, tillhörde förr de "blå" gänget när jag flyttade hit. Idag kallar hon mig för "ful, fet, fyllkärring", ful och fet kan jag kanske hålla med om, men fyllkärring ,har inte druckit på snart 12 år. Bryr mig inte så mycket, vet för övrigt inte vad jag gjort för fel mot henne. Men hennes beteende säger mer om henne än om mig.

Men nu satt ledaren för de "röda" själv och då går de bra att språka vid ett tag, han säger för övrigt inte så mycket mest, ja och jo. Men han är som en liten tomte. Sen vandrade vi förbi de "blå", dit vill min "pitbulle" gärna hon blir så ompysslad där. De satt i solen och väntade på om de skulle bli någon boule eller ej, mycket hänger på mannen från Lillhagen. De är tydligen han som bestämmer om tiderna och inte "ledaren"!. De hade även en diskussion om någon man på området, som ev blivit slagen eller ramlat i helgen, så ambulanen hade varit här. Enl "gubbarna" var han också vräkt men hade visst överklagat. De spekuleras hej villt om både den ena eller den andre, så jag och "pitbullen" vandrade hem till vår lgh med havsutsikt. Våren har verkligen kommit till byn.

Vakna tidigt eller "pitbullen" vaknade och väckte mig, jag tror jag kan sova hur mycket som helst om jag fick. Att jag sover tungt också förstod jag när "gubbarna" fråga mig om jag vaknade av stor larmet en morgon! Jag har inte hört ett dugg, trots att larmet sitter på huset bredvid. Den som sover syndar inte, sa alltid min pappa eller har man gott samvete så sover man bra. Synda var de länge sen jag gjorde och gott samvete har jag även haft en längre tid, så jag sover väl på. "Pitbullen" har börjat med något nytt, hon beter sig som en skadad hund, för hon ska få bestämma var hon vill gå :). Men tar jag upp hundgodis och kastar iväg får hon en jäkla fart eller om vi är ute och går med hundkompisar så är det inga problem. Dum tror jag att det sista hundar är.

Tog vägen förbi kontoret., har äntligen samlat mod till att gå in och tala om att jag INTE vill ha tapetserat i v-rummet, gillar de gamla tapeterna. Ja man brukar ju vilja ha omtapetserat, men här är ett bevis på vad farligt det är när man inte ser helheten, när jag tittade på lgh innan jag flyttade in tyckte jag tapeten ihop med de bruna golvet var hemskt. Jag hade ju ljusa tapeter samt grått golv i den gamla. lyckades i alla fall tjata till mig tapeter, och fick hämta ut 7 rullar tapeter samt lim och spackel. Någon tapetsering är ännu ej gjord och jag har fått upp saker på väggarna, bott lite in mig, de har blivit ljusare ute, så min bruna tapet har faktiskt blivit riktigt fin.

Nu är de bra att ha att göra med inne på kontoret enl mig, vet att de råder delade meningar om det här på byn, men jag tycker det oftast inte är några problem.. Jag och chefen på kontoret tycker väl inte alltid lika, men de skulle ju vara tråkigt om vi gjorde de. och då kom jag osökt in på det om att folk kan tycka mig gnällig eller kanske att jag lägger mig i saker som jag kanske inte borde göra.

Jag har ju en del åsikter om området och i synnerligt om "ledaren" och hans "tillåtelse" till att göra som han vill, när jag lägger fram lite åsikter om hans planer och byggen på området, så går chefen i någon form av försvarsställning, som jag uppfattar det. Kanske chefen tror att de här är min personliga lilla vendetta mot" ledaren",  men jag skulle skita totalt i vad han gjorde, OM det inte var för att han mutar in allt som sitt, De är något som chefen varken ser och hör, chefen bor ju inte här, för övrigt är jag inte ensam om att tycka detta, skillnaden är att jag vågar säga och stå för det jag tycker. 

För de här är ett fenomen som jag jämt råkar ut för, människor klagar, gnäller inför varandra, men när de kommer till att säga sin åsikt till dem de berör så tiger man. Jag jobbade fackligt i 10 år på Ericsson i Söderhamn förr, började som facklig kontaktperson på min avd, och i fika rutan tyckte alla massor med saker, sen på personal mötena tog jag upp det med vår chef på avd, "så här tycker vi" MEN, vi var bara jag helt plötsligt.

Detta är ett fenomenet har följt mig hela livet, jag säger vad många tycker, men sen är det ändå bara jag som tycker det. Va fan är folk så rädda för att säga sin mening, de är nog typiskt svenskt också, som i reklamen vi svenskar är  lagom arga, kära mm.

Ja jag tänker fortsätta att säga både till och ifrån och jag kommer inte heller att finna mig i att vissa tror att de får göra som de vill, för de är vi boende på området som får ta skiten om vi klampar in på "reviren". Att göra saker på området är toppen, men då ska de komma alla till del, och alla ska få samma möjligheter att bestämma om vad som ska göras.

För övrigt i avsaknad av en hundgård  har jag funderat på att inköpa mig ett kompostgaller och sätta upp nedanför min balkong, så jag kan låta min "pitbulle"  och hennes kompisar röra sig lite utan koppel, få se hur lång tid de tar innan jag blir tillsagd om att jag inte får ha det så.

Jag vet inte varför, men jag har en känsla att folk kan uppfatta mig som jobbig, gnällig och besvärlig, egentligen så vet jag ju varför enl andra är jag nog så. Jag är van, har nästan alltid varit så på äldre dar! När jag var barn sa jag inte så mycket var mer en "tapetblomma". Uppvuxen i en väldigt dysfunktionell familj, men på 50-talet var de inte många som brydde sig, så länge fasaden utåt var perfekt.

Som tonårig gjorde jag rejäl revolt, redan som 13-åring var de full fart, 16 år flyttade jag hemifrån till en Folkhögskola i samma stad som jag är uppvuxen. Den ägdes av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, en religiös skola ;)
Men vad gör man inte för att komma hemifrån. Den skolan hade ett samarbete med bl a fångvårdsanstalten Hall.

Som 16-årig tjej, är det ju jätte spännande med vuxna, kriminella killar, om man är lite trasig. De är ju de där läskigt kittlande spännande man är ute efter. Samt dessa killar är ju inte precis tappade bakom någon vagn, så kompisar fick man, kontakter knöts och livet var toppen, tyckte man, Under 60- samt 70-talet var de ju mer "legalt" med droger, så jag har nog testat det mesta.
Men livet var inte bara toppen, de var tufft, mycket tufft många gånger. För mig tog de 30 år att ta mig ur ett missbruk. Flera har frågat mig varför jag inte skriver en bok. Jag svarar med att de är ingen som orkar läsa en sån tegelsten. Sen har så många andra skrivet den redan. Min generation är ett gäng överlevare.

Samtidigt pågick Vietnamkriget, och iklädd afganpäls, demonstrerade jag och många andra med bl a orden "USA ut ur Vietnam", något som de flesta idag verkar skita i, var och hur USA beter sig idag. Vad de gäller solidaritet  så var det faktiskt bättre förr, de är kanske därför jag idag kan reagera på saker som andra kan tycka vara skitsaker.

Sen vad är gnäll och vad är att bry sig, vad är att inte lägga sig i, var går gränserna och när ska man bry sig. Jag tänker så här, om jag kan hindra människor i min omgivning, grannar m m att inte bete sig illa, eller behandla andra dåligt, så kan de kanske bli lite som ringar, att de som betet sig dåligt kanske tänker efter och inte gör samma sak och sen i sin tur reagerar på nästa, eller är jag bara naiv

Lämnade byn för att ta mig till Söderhamn, inte helt lätt en lördag, x-tåget går oftare till Bollnäs än till Söderhamn, kan bero på att SJ kör Söderhamn också men då kostar resan betydligt mycket mer. Vem vill till Bollnäs :), nej jag skoja tycker Bollnäs är fint tycker faktiskt att hela Hälsingland är ett ortoligt vackert landskap.
Men nu skulle vi till Söderhamn, de är en stad som förövrigt helt tappat sin charm!! sen jag flyttade därifrån, menar inte att det beror på mig, jorden kretsar inte runt mig, om nu någon tror det!
Så i alla fall för att ta sig dit åker jag först till Norrsundet, har en dotter m familj där, och sen får vi (yngsta sonen o jag) , åka med dem i bil till Söderhamn. Så fram kommer man alltid. Vi skulle till Kvarnen i Södeerhamn, där mitt yngsta barnbarn ska få sitt namn officiellt i en liten cermoni med släkt och andra vänner. Vädret var toppen och allt annat med, bjöds på sallad, samt kaffe med både äppelpaj, kladdkaka mm som min son" hustru" bakat och fixat helt själv. Är hemma och är barnledig.

Vi bjöds också på sång och musik, av släktingar, som sagt helt underbart trevligt och jag hoppas verkligen jag inte de var sista sista gången, så de blir att producera mer barn :)

De var fösta gången för mig med en sådan här cermoni, vanliga dop i kyrkan har jag ju varit på förr, men de här är något som jag verkligen rekommenderar. För att döpa sig i en kyrka är för mig lite hyckleri, om man inte är kristen på det viset att man har en gudstro. Är inte det lite att håna de troende, stå och döpa sina barn i guds, fadern och den helige andens namn som man inte tror ett skit på. Ingen av mina tre barn är döpta när de var små, min dotter döpte sig i vuxen ålder i samband med mitt första barnbarn´s dop i kyrkan. Fint var det, men som sagt , de blir lite konstigt för mig.

Jag har inget emot kyrkor i sig, är helt imponerad av dessa byggnader, besöker alltid kyrkor när jag är ute och reser, den mäktigaste är ju fortfarnde Kölns domkyrka, den roligaste är ju den i Finland som är inbyggd i ett bergrum sen har vi alla gulliga katolska kyrkor i bl a Grekland och Cypern. De är bara guds tron som inte passar mig

Idag ligger dimman över hela byn, lite spökligt, men samtidigt skönt. Man behöver inte känna massa måsten i detta väder. I går var det skillnad, då sken solen och de var riktigt varmt ute. När jag vinklade upp persiennen på morgonen, fick jag se vår vanligtvis ganska tomma lekplats full med barn, när jag senare gick ut med min"pitbull", förstod jag att de var dagbarnvårdare som var här. De  vuxna satt på borden vid vår lokal, de roliga i det här för mig var att de satt på borden. Något de inte vet retar upp våra "gubbar" som vanligtvis häckar där. Man sitter inte på borden, med fötterna på sittplatsen, aja baja.  allla fall tyckte jag de var roligt att se några andra här samt lite liv och rörelse. En av mina hundvänner stod utanför sin port, och han höll med mig om att de var trevligt.

Senare på dagen åkte jag in för att göra min dotter sällskap på sjukhuset, ja vi är träffas igen, efter någon månad av frånvaro, inget konstigt för min del. Händer c:a två gånger om året att hon får något spel och säger upp bekantskapen. Ja jag är väl inte alltid världens trevligaste jasg heller, även solen har fläckar ;) Men som sagt det går över. I alla fall hon skulle på rtg, och efteråt blev hon hänvisad til akuten för svar. Jag för min del tycker det är underligt att man ska sitta på akuten för ett rtg svar. kan förstå att om man t ex ramlat akut att det funkar så men nu var inte fallet så :), kul va.

Nej hon var där av andra orsaker, vi fick sitta och vänta i drygt två och en halv timme, för att få träffa en läkare i 2 min, en läkare som för övrigt pratade fruktansvärt dålig svenska. Kanske blir så i framtiden att vi får ta med oss tolk, när vi går till läkaren. Att jag och min dotter som båda har skinn på näsan frågar om när vi inte förstår, är något som jag tror inte alla gör, särskilt många äldre kan nog ha väldigt svårt att förstå, och på en sjukvårdinrättning måste de väl vara extra viktigt att förstå samt att bli förstådd.

När jag kom hem senare på eftermiddagen fick jag se de "röda" sitta ute, mot husväggen, även mina gamla grannar satt där, har blivit lite "finnligan" där. När jag senare tog och gick ut med min hund fick jag se att även de "blå" satt ute, som sagt vädret var ju toppen. Eftersom jag inte är nyfiken. bara jag får reda på allt, så gick jag fram till de "blå" tänkte ju få lite uppslag samt min "pitbull" är ju omtyckt i det gänget, om jag är det eller inte skiter jag i.

Blev inte så mycket skvaller för en kvinna som satt där, var lagom rund under fötterna, hon visade mig sin röda plastmugg och sluddrade lite ursäcktande "Jag sitter här och dricker vin", och....är inte mina problem hon får väl dricka vad, när och hur mycket hon vill för mig. Däremot är det samma som med att sitta på borden, i det "blå,s " gäng eller den s k "inre cirkeln" är det tillåtet med allt. Men skulle det varit någon utanför den "inre cirkeln" eller under 50 som suttit där och druckit så då hade det tagit hus i helsike. Då hade "gubbarna" krävt att bänkarna med bord m m skulle bort. De ska inte supas på detta område!!! Deras diskussioner om alkohlister samt annat "löst " folk, är helt otrolig. Undrar om de någon gång ser sig själva i spegeln.

Efer ett tag kom min manlige hundvän fram och vi satt där ett tag, tills han konstaterade att han liksom jag är allergisk mot alkohol, vi blir så konstiga då, vinglar, sluddrar samt beter oss allmänt konstigt, så vi reste oss för att gå med våra hundar, kvinnan reste sig också för att gå men det var för att att gå in och fylla på sin röda mugg.

Jag hoppas verkligen att barnen med personal får tillgång till vår lokal, de är så mycket trevligare med barn än med halv lulliga, bittra , nyfikna männsikor som tror de kan och vet allt och då pratar jag inte om mig själv

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12859128.ab


Klart det har hänt och klart det finns andra levande varelser på andra planeter, att de har varit här eller kanske redan är det, är inget som skulle förvåna mig. Brukar själv säga att jag nog kommer från en annan planet, kan kanske vara sant. Är ju ingen som kollat om det stämmer heller.

Jag brukar tänka på byggnader och mönster i marken,som är gjorda långt före vår livstvid och som ses bäst från luften, är de en ren tillfällighet eller fyller de ett syfte, tror inte det är en ren tillfällighet. Måste vara ett sätt att kommunicera. Sen finns de ju ristningar i berg som visar varelser med, vad som kan tolkas som rymddräkter.

Även historier om bortförda människor förekommer ju också, jag för min del har svårt att tro att rymdvarelser  ska se annorlunda ut än oss, och om de gör de, så tror jag inte det skiljer sig allt för mycket från oss. Inte vill jag heller ha dem till mer elaka än vad vi är och människan är ju in sin natur den mest onskefulla varelsen på jorden. Om inte det stämde skulle vi inte kriga, plåga och våldta andra varelser, då menar jag att vi både våldför oss på människor och djur.

Jag för min del som älskar konspirationer m m, tycker det är läskigt kittlande, brukar säga att vi ska vara glada för att inte myndigheter och makthavare släpper ut mer information än vad de gör, eller om vad som försigår i vår värld, för om de gjorde det då kanske man skulle sova väldigt illa på natten

Jag har en vän som är cancersjuk, igår ringde tel, de var från sjukhuset. Han har uppgett bl a mig som närmast anhörig. Han har tidigare bott i Byn och vi lärde känna varandra genom en gemensam vän. Sen flyttade han för ca ett år sen, men vi fortsatte kontakten, blev som en pappa för mig, påminner faktiskt om min pappa, lika rolig med glimten i ögat. Samma bakgrund som jag och min pappa med missbruk och även från samma stad. Han har ingen kontakt med sina barn. så vi liksom adopterade varandra.

I samma veva som han flyttar härifrån får han beskedet lungcancer, jag följer med på samtliga beh, lagar mat, städar och vårdar honom. Till slut går jag från vän till hemvårdare. Känns inte bra, samtidigt finns i bakgrunden Pingstkyrkan, min vän är troende. Jag själv tror inte på samma vis, utan livet är vad det är, och dö ska vi alla och vad som händer sen, vet vi inte. Jag ska spöka för mina barn har jag lovat.

Ju sämre han blir, ju mer dyker pingstvännerna upp i bakgrunden,  han lovar bort sitt hem mm till sina "vänner", han får göra vad han vill för mig, men upplyser honom om att de är hans barn som är dödsbot och inget annat och eftersom jag inte har något släktförhållande till min vän, samt att jag tycker det börjar bli obehagligt med alla runt omkring, backar jag,  men säger att jag finns kvar som vän. Men vad de gäller mat, städ mm får han skaffa hemvårdare. Eller så kan ju Pingst"vännerna" som också bor i närheten av honom hjälpa till! Pratar även med palliativa teamet om mitt beslut och varför.

Även helt okay för min väns del, vi fortsätter vår kontakt oftast per tel, han blir sämre och igår ringde som sagt tel från sjukhuset, jag trodde Pingst"vännerna "var närmast, men som vän åker jag så klart upp. Han är dålig verkligen dålig, men när jag kommer upp och han hör min röst tittar han upp en liten stund, första kontakten enl läkaren.

Efter ett litet tag kommer en vän från pingstkyrkan, jag kallar honom "prästen", han står som andra närmast anhörig, ser att han reagerar när han ser mig sitta där, men vad bryr jag mig, jag har suttit och pratat väder och vind med min vän. Har suttit med min mamma när hon gick bort och vet att hörseln är det sista som försvinner enl läkarvetenskapen.

"Prästen" hälsar och upplyser mig om att de hittat min vän hemma på golvet hemma på förmiddagen, och de har ringt ambulans, men varför i helvetet följer man inte med ambulansen in då,  utan de måste ringa in "vännen" ifall han går bort,jo "Prästen" tror att min vän ätit för mycket piller. hallå han är döende i cancer. Efter ett tag lyckas läkaren få kontakt, min vän är som en fisk på torra land, får ingen luft, vill ur sängen, ångesten lyser ur ögonen på honom, jag hjälper doktorn som går för att hämta lugnande med att hålla honom samt pratar tröstande med honom. "Prästen" sitter i sin stol med knäppta händer och är totalt frånvarande. De sista min vän behöver nu är någon som sitter och ber, han behöver männsklig kontakt, och tröstande ord.

Läkaren kommer in med lugnande, min vän går från dödsångesten lysande i ögonen, till att sjunka in en orolig sömn. Jag tror de har mer med medicinen att göra än med bön. För mig blir de lite konstigt, en människa som har sådan stark tro, har sådan dödsångest, enl honom ska ju jag vara orolig den dan jag ska kila vidare, eftersom jag inte mottagit Jesus i mitt liv. Så har han upplyst mig och min dotter om att vi ska brinna i helvetet, ja faktiskt sant. Nu är jag inte så orolig för det. Döden är för mig något väldigt naturligt inget jag är rädd för. Är nog mer nyfiken, både på vad som komma skall samt på vad folk ska säga om mig efteråt. Lite som Magnus Uggla.

Om de beror på tro eller inte vet jag inte min vän lever fortfarande, jag hade nog önskat mig, för hans  egen skull att de inte var så. Låt de gå fort, och värdigt som för min mamma och pappa som båda somnade in lugnt och stilla och båda var långt ifrån troende.

Ja man hinner inte långt i Byn, ur sin lilla "holk", dök "ledaren" "lilla Blå", kärt barn har många namn, upp med ett glatt godmorgon! Ja vad säger man de ju har full kontroll. Nu gick jag ju på baksidan av huset, inte hjälpte det inte. Han fortsätter med "Att nu missade Du precis din älskling" Vem" blev mitt svar. "Jo han med den lilla bruna hunden" Ja kan knappast påstå att det är min älskling, är en till av dessa "gubbar" som betett sig lite!! underligt. Han tillhör definitivt inte "den inre cirkeln". Nej nej, mellan honom och den "lilla Blå" är det kamp mellan "suggorna" samt bilkörning på området.
Jo mannen med den lilla bruna hunden, såg jag på affären en gång för länge sen, eftersom jag som vanligt handlat för mycket och inte har bil. Frågade jag honom om jag kunde lifta med honom. Inga problem, trodde jag då. Men efter det började han stadigt ringa till mig varje fredag, med samma fråga varje gång. Vad jag gjorde, i början tänkte jag inte så mycket på det, men när de upprepade sig varje fredag, samt när jag var bortrest en gång när han ringde, och när jag sa det. Blev han förbannad!!!! Spydigt upplyste han mig att han skulle minsann  inte störa. Då blev jag förbannad och upplyste honom att jag hade inget med honom att göra. Trodde det var lungt med de, men icke. Tog någon vecka sen,var det dags igen, men då sa jag till på skarpen, efter det har han ring en gång och lagt på luren. Moget!  Något av detta kan jag ha nämnt någon gång till "lilla Blå". Därav älsklingen.

Vad jag förstår och hört från andra, är att jag har svårt för gränser, släpper människor för närma mig, och folk läser av mig som snäll/dum, dum la jag till själv:). Ja jag har svårt med gränssättning när det gäller min person. Något jag tränar på , dettaär inget problem när det gäller mitt hem eller myndigheter m m.

Min promenad fortsatte och vi en av de få hundlatriner på området, träffar jag ern kille, som även han bor i byn, och som jag så klart pratat med tidigare. Han går mycket och oftast mellan centrum och vår By, men nu var det åt "fel" håll. Han upplyste mig om att han skulle till bussen, för han hade ont i benen, men han hade smörjt in sig med zon, voltaren samt hästlinement, ja vad säger man. Därav bussåkandet. Sen berättade han att han saknade sin bil. "Jaha", svarade jag "vad har Du den då" blev min fråga mest för att vara trevlig. Men de ville han inte upplysa mig om, för han hade hört att Ronny Svensson????? tydligen någon som brukar vara på TV, hade haft inbrott i sin bil. Ja inte vet jag, kanske jag ser väldigt kriminell ut;)Ibland när jag är ute och går så funderar jag på vilken planet jag är på, och varför jag träffar så många udda personligheter, ska nog träna mer på mina gränser!

Nu är verkligen våren här, "lilla Blå" är ute och krattar på sin boulébana, jag ja skriver sin, för nåde den som säger något annat. Banan är hans, bänkarna är hans. de rör man inte ostraffat. Förra året var det några som flyttade ut dem på gräsmattan, trodde karln skulle få hjärnblödning. Hotade t o m att hellre bränna upp bänkarna en att låta någon annan använda dem. Vad jag förstår så tillhör banan hela området, men men. Nu har han lyckats tigga till sig virke fårn en altan som revs, och för det ska han bygga ett plank, mot havet och vinden enl honom själv. Men sanningen är enl mig att de ska kunna sitta där mer skyddade mot insyn, de är inte bara kaffe i termosarna där inte.

Mig gör det egentligen inte så mycket, man har lite svårt för när människor börjar göra almänna platser till sin egendom. Alra helst när man själv klagar på alla andra som t ex dricker på området, eller sitter ute och grillar mm. Tillhör man inte den "inre cirkeln" får man inte göra det, själva kan de både cykla in i buskar eller ramla av bänkarna och detta beror inte på åldern. Men akta dig om de är ungdomar som gör samma sak.

Att han håller en jävla koll märkte jag igår, var ute med min "pitbull" och gick, "lilla blå"" satt i svart overall på staketet vid banan och vilade sig, så jag gick fram och slängde några ord med honom. Måste ju få lite att skriva om, en av "mina killar" kom förbi och stannade bilen för att prata lite. Efter ett tag sa jag att jag måste gå hem för att göra lite nytta. "Blir aldrig klar" sa jag, Då kommenterade "Lilla blå"," ja men om Du slutar att ränna ute så mycket, så kanske Du hinner!!!". Ja tittade på vaktmästaren ruskade på huvudet, Jo då, "lilla blå" fortsatte med och "Du har olika jackor också blå, vit och grön eller grå", vad säger man de är till att ha full kontroll, har hört på ryktesvägar att "gubbarna" använder kikare också. Tvivlar inte en sekund på det. Ja man kan i alla fall känna sig trygg på detta område, alltid är det någon som har ögonen på en.

Fast det konstiga är, som en av "mina killar" sa en gång, när de verkligen händer något ser de ingenting, annars tror de att de ser allt. Kanske inte var ordagrant men budskapet var ungefär detsamma.

Ja måndag igen, händer inte så mycket i mitt liv. Har ju flyttat och det känns som jag hamnat i en annan stadsdel, ändå är det samma område. Men de är så lugnt här, händer inget. Hör inga grannar, ser dem knappt heller. Kan kanske bero lite på vädret också. Igår spöregna det, jag gick till Tempo, den enda jag mötte var en joggare!!!
När jag mötte henne fick jag dåligt samvete, har liksom inte rört på mig så mycket, snart är det Vårruset, ja, jag har faktiskt gått det några gånger, inte förra året, men året innan fick jag t o m en kram av Siepen. (Kan man leva på länge, eller),
Onsdag till torsdag var jag faktiskt i Söderhamn mina gamla hemtrakter, hälsa på mitt yngsta barnbarn, Anakin, gladare kille får man leta efter. Han är c:a ett halvår, men inga sura miner där inte. Kunde man inte tro när han var liten bebis, då skrek han så fort man titta på honom. Har två barnbarn till och ett på väg samt ett bonusbarnbarn.
De är Fabian snart 3 år, Josefin 10 år och bonus Rasmus 14, hoppas det blev rätt. Ja inte namnen utan åldrarna, är ju inte någon super farmor eller mormor. Nu för tiden är vår generation inte som de där gulliga som fanns förr.
Ja egentligen inget jag kan något om, har varken haft morföräldrar eller farföräldrar, de var borta innan jag föddes.

Förra helgen var mitt barnbarn Josefin och hennes kompis Ebba här och sov över, hade precis blivit av med min soffa, och inte fått hem min ny/gamla soffa. Så de blev att sova på en madrass på golvet. Men de funka det med, kul hade det. Och Josefin sa att Ebba tyckte att jag var rolig. Något jag faktiskt ofta får höra.
Inte av mina vuxna barn......., utan av andra människor. Själv tycker jag inte heller att jag är speciellt rolig. Ganska tråkig enligt mig själv, men tar kanske inte livet på så stort allvar, och kan nog vara lite ironisk ibland.

Idag ska jag rensa i mina saker, som jag tagit fram, plocka ned varannan ungefär, måste lära mig att man behöver inte ha allt framme, men jag älskar ju mina saker. Vill se allt. Sen ska min "pitbull" kanske få sig ett bad och lite frisering igen. Har klippt henne själv, till mångas förfäran, men vem har 500 - 700 över,inte jag. Jag tycker hon är fin ändå och själv verkar hon ju ganska nöjd. Och de är väl de som är huvudsaken!