Tro i dödens väntrum
Jag har en vän som är cancersjuk, igår ringde tel, de var från sjukhuset. Han har uppgett bl a mig som närmast anhörig. Han har tidigare bott i Byn och vi lärde känna varandra genom en gemensam vän. Sen flyttade han för ca ett år sen, men vi fortsatte kontakten, blev som en pappa för mig, påminner faktiskt om min pappa, lika rolig med glimten i ögat. Samma bakgrund som jag och min pappa med missbruk och även från samma stad. Han har ingen kontakt med sina barn. så vi liksom adopterade varandra.
I samma veva som han flyttar härifrån får han beskedet lungcancer, jag följer med på samtliga beh, lagar mat, städar och vårdar honom. Till slut går jag från vän till hemvårdare. Känns inte bra, samtidigt finns i bakgrunden Pingstkyrkan, min vän är troende. Jag själv tror inte på samma vis, utan livet är vad det är, och dö ska vi alla och vad som händer sen, vet vi inte. Jag ska spöka för mina barn har jag lovat.
Ju sämre han blir, ju mer dyker pingstvännerna upp i bakgrunden, han lovar bort sitt hem mm till sina "vänner", han får göra vad han vill för mig, men upplyser honom om att de är hans barn som är dödsbot och inget annat och eftersom jag inte har något släktförhållande till min vän, samt att jag tycker det börjar bli obehagligt med alla runt omkring, backar jag, men säger att jag finns kvar som vän. Men vad de gäller mat, städ mm får han skaffa hemvårdare. Eller så kan ju Pingst"vännerna" som också bor i närheten av honom hjälpa till! Pratar även med palliativa teamet om mitt beslut och varför.
Även helt okay för min väns del, vi fortsätter vår kontakt oftast per tel, han blir sämre och igår ringde som sagt tel från sjukhuset, jag trodde Pingst"vännerna "var närmast, men som vän åker jag så klart upp. Han är dålig verkligen dålig, men när jag kommer upp och han hör min röst tittar han upp en liten stund, första kontakten enl läkaren.
Efter ett litet tag kommer en vän från pingstkyrkan, jag kallar honom "prästen", han står som andra närmast anhörig, ser att han reagerar när han ser mig sitta där, men vad bryr jag mig, jag har suttit och pratat väder och vind med min vän. Har suttit med min mamma när hon gick bort och vet att hörseln är det sista som försvinner enl läkarvetenskapen.
"Prästen" hälsar och upplyser mig om att de hittat min vän hemma på golvet hemma på förmiddagen, och de har ringt ambulans, men varför i helvetet följer man inte med ambulansen in då, utan de måste ringa in "vännen" ifall han går bort,jo "Prästen" tror att min vän ätit för mycket piller. hallå han är döende i cancer. Efter ett tag lyckas läkaren få kontakt, min vän är som en fisk på torra land, får ingen luft, vill ur sängen, ångesten lyser ur ögonen på honom, jag hjälper doktorn som går för att hämta lugnande med att hålla honom samt pratar tröstande med honom. "Prästen" sitter i sin stol med knäppta händer och är totalt frånvarande. De sista min vän behöver nu är någon som sitter och ber, han behöver männsklig kontakt, och tröstande ord.
Läkaren kommer in med lugnande, min vän går från dödsångesten lysande i ögonen, till att sjunka in en orolig sömn. Jag tror de har mer med medicinen att göra än med bön. För mig blir de lite konstigt, en människa som har sådan stark tro, har sådan dödsångest, enl honom ska ju jag vara orolig den dan jag ska kila vidare, eftersom jag inte mottagit Jesus i mitt liv. Så har han upplyst mig och min dotter om att vi ska brinna i helvetet, ja faktiskt sant. Nu är jag inte så orolig för det. Döden är för mig något väldigt naturligt inget jag är rädd för. Är nog mer nyfiken, både på vad som komma skall samt på vad folk ska säga om mig efteråt. Lite som Magnus Uggla.
Om de beror på tro eller inte vet jag inte min vän lever fortfarande, jag hade nog önskat mig, för hans egen skull att de inte var så. Låt de gå fort, och värdigt som för min mamma och pappa som båda somnade in lugnt och stilla och båda var långt ifrån troende.
I samma veva som han flyttar härifrån får han beskedet lungcancer, jag följer med på samtliga beh, lagar mat, städar och vårdar honom. Till slut går jag från vän till hemvårdare. Känns inte bra, samtidigt finns i bakgrunden Pingstkyrkan, min vän är troende. Jag själv tror inte på samma vis, utan livet är vad det är, och dö ska vi alla och vad som händer sen, vet vi inte. Jag ska spöka för mina barn har jag lovat.
Ju sämre han blir, ju mer dyker pingstvännerna upp i bakgrunden, han lovar bort sitt hem mm till sina "vänner", han får göra vad han vill för mig, men upplyser honom om att de är hans barn som är dödsbot och inget annat och eftersom jag inte har något släktförhållande till min vän, samt att jag tycker det börjar bli obehagligt med alla runt omkring, backar jag, men säger att jag finns kvar som vän. Men vad de gäller mat, städ mm får han skaffa hemvårdare. Eller så kan ju Pingst"vännerna" som också bor i närheten av honom hjälpa till! Pratar även med palliativa teamet om mitt beslut och varför.
Även helt okay för min väns del, vi fortsätter vår kontakt oftast per tel, han blir sämre och igår ringde som sagt tel från sjukhuset, jag trodde Pingst"vännerna "var närmast, men som vän åker jag så klart upp. Han är dålig verkligen dålig, men när jag kommer upp och han hör min röst tittar han upp en liten stund, första kontakten enl läkaren.
Efter ett litet tag kommer en vän från pingstkyrkan, jag kallar honom "prästen", han står som andra närmast anhörig, ser att han reagerar när han ser mig sitta där, men vad bryr jag mig, jag har suttit och pratat väder och vind med min vän. Har suttit med min mamma när hon gick bort och vet att hörseln är det sista som försvinner enl läkarvetenskapen.
"Prästen" hälsar och upplyser mig om att de hittat min vän hemma på golvet hemma på förmiddagen, och de har ringt ambulans, men varför i helvetet följer man inte med ambulansen in då, utan de måste ringa in "vännen" ifall han går bort,jo "Prästen" tror att min vän ätit för mycket piller. hallå han är döende i cancer. Efter ett tag lyckas läkaren få kontakt, min vän är som en fisk på torra land, får ingen luft, vill ur sängen, ångesten lyser ur ögonen på honom, jag hjälper doktorn som går för att hämta lugnande med att hålla honom samt pratar tröstande med honom. "Prästen" sitter i sin stol med knäppta händer och är totalt frånvarande. De sista min vän behöver nu är någon som sitter och ber, han behöver männsklig kontakt, och tröstande ord.
Läkaren kommer in med lugnande, min vän går från dödsångesten lysande i ögonen, till att sjunka in en orolig sömn. Jag tror de har mer med medicinen att göra än med bön. För mig blir de lite konstigt, en människa som har sådan stark tro, har sådan dödsångest, enl honom ska ju jag vara orolig den dan jag ska kila vidare, eftersom jag inte mottagit Jesus i mitt liv. Så har han upplyst mig och min dotter om att vi ska brinna i helvetet, ja faktiskt sant. Nu är jag inte så orolig för det. Döden är för mig något väldigt naturligt inget jag är rädd för. Är nog mer nyfiken, både på vad som komma skall samt på vad folk ska säga om mig efteråt. Lite som Magnus Uggla.
Om de beror på tro eller inte vet jag inte min vän lever fortfarande, jag hade nog önskat mig, för hans egen skull att de inte var så. Låt de gå fort, och värdigt som för min mamma och pappa som båda somnade in lugnt och stilla och båda var långt ifrån troende.
Kommentarer
Trackback
