Är jag bara naiv!
Jag vet inte varför, men jag har en känsla att folk kan uppfatta mig som jobbig, gnällig och besvärlig, egentligen så vet jag ju varför enl andra är jag nog så. Jag är van, har nästan alltid varit så på äldre dar! När jag var barn sa jag inte så mycket var mer en "tapetblomma". Uppvuxen i en väldigt dysfunktionell familj, men på 50-talet var de inte många som brydde sig, så länge fasaden utåt var perfekt.
Som tonårig gjorde jag rejäl revolt, redan som 13-åring var de full fart, 16 år flyttade jag hemifrån till en Folkhögskola i samma stad som jag är uppvuxen. Den ägdes av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, en religiös skola ;)
Men vad gör man inte för att komma hemifrån. Den skolan hade ett samarbete med bl a fångvårdsanstalten Hall.
Som 16-årig tjej, är det ju jätte spännande med vuxna, kriminella killar, om man är lite trasig. De är ju de där läskigt kittlande spännande man är ute efter. Samt dessa killar är ju inte precis tappade bakom någon vagn, så kompisar fick man, kontakter knöts och livet var toppen, tyckte man, Under 60- samt 70-talet var de ju mer "legalt" med droger, så jag har nog testat det mesta.
Men livet var inte bara toppen, de var tufft, mycket tufft många gånger. För mig tog de 30 år att ta mig ur ett missbruk. Flera har frågat mig varför jag inte skriver en bok. Jag svarar med att de är ingen som orkar läsa en sån tegelsten. Sen har så många andra skrivet den redan. Min generation är ett gäng överlevare.
Samtidigt pågick Vietnamkriget, och iklädd afganpäls, demonstrerade jag och många andra med bl a orden "USA ut ur Vietnam", något som de flesta idag verkar skita i, var och hur USA beter sig idag. Vad de gäller solidaritet så var det faktiskt bättre förr, de är kanske därför jag idag kan reagera på saker som andra kan tycka vara skitsaker.
Sen vad är gnäll och vad är att bry sig, vad är att inte lägga sig i, var går gränserna och när ska man bry sig. Jag tänker så här, om jag kan hindra människor i min omgivning, grannar m m att inte bete sig illa, eller behandla andra dåligt, så kan de kanske bli lite som ringar, att de som betet sig dåligt kanske tänker efter och inte gör samma sak och sen i sin tur reagerar på nästa, eller är jag bara naiv
Som tonårig gjorde jag rejäl revolt, redan som 13-åring var de full fart, 16 år flyttade jag hemifrån till en Folkhögskola i samma stad som jag är uppvuxen. Den ägdes av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, en religiös skola ;)
Men vad gör man inte för att komma hemifrån. Den skolan hade ett samarbete med bl a fångvårdsanstalten Hall.
Som 16-årig tjej, är det ju jätte spännande med vuxna, kriminella killar, om man är lite trasig. De är ju de där läskigt kittlande spännande man är ute efter. Samt dessa killar är ju inte precis tappade bakom någon vagn, så kompisar fick man, kontakter knöts och livet var toppen, tyckte man, Under 60- samt 70-talet var de ju mer "legalt" med droger, så jag har nog testat det mesta.
Men livet var inte bara toppen, de var tufft, mycket tufft många gånger. För mig tog de 30 år att ta mig ur ett missbruk. Flera har frågat mig varför jag inte skriver en bok. Jag svarar med att de är ingen som orkar läsa en sån tegelsten. Sen har så många andra skrivet den redan. Min generation är ett gäng överlevare.
Samtidigt pågick Vietnamkriget, och iklädd afganpäls, demonstrerade jag och många andra med bl a orden "USA ut ur Vietnam", något som de flesta idag verkar skita i, var och hur USA beter sig idag. Vad de gäller solidaritet så var det faktiskt bättre förr, de är kanske därför jag idag kan reagera på saker som andra kan tycka vara skitsaker.
Sen vad är gnäll och vad är att bry sig, vad är att inte lägga sig i, var går gränserna och när ska man bry sig. Jag tänker så här, om jag kan hindra människor i min omgivning, grannar m m att inte bete sig illa, eller behandla andra dåligt, så kan de kanske bli lite som ringar, att de som betet sig dåligt kanske tänker efter och inte gör samma sak och sen i sin tur reagerar på nästa, eller är jag bara naiv
Kommentarer
Trackback
