Kastsjökärringen

11 september, inget roligt datum, men de finns många fler datum som är lika illa. Jag håller mig lite mer på hemmaplan. Jag och "pitbullen" samt vår tillfälliga inneboende vovve, tog morgon pinken, när vi kommer runt hörnet på ett av husen står polisen där, inget konstigt, de har faktiskt varit vid de huset ganska ofta senaste tiden.

I alla fall två poliser står utanför bilen och pratar med två killar, stämningen är helt klart munter och trevlig, jag ska passera med mina vovvar. Då vänder den ena polisen sig om och böjer sig ned och hälsar på mina vovvar, ja blir hör och häpnad "starstuck", de är ju han, den fina pöjken från TV. Gammel kärringen blir alldeles till sig och utan att tänka mig för hoppar grodan "Men, Du är ju känd från TV", jag möts av ett jätte leende. Jag fortsatt "Förlåt, de var nog inte första gången Du hört det" känner hur jag rodnar enda ned till tårna. Pöjken bara ler, och han förgyllde hela min dag. Om han förgyllde killarnas dag, som hade satt sig på backen, vet jag inte och inte bryr jag mig heller.

Jag lovar att jag under veckan kommer att få hör minst 5 olika varianter av deras besök här, vare jag vill eller ej, för min del tycker jag bara det är trevlig med lite fina poliser på området, kan behövas till alla gamla gubbar här, ja nu är jag ju inte purung heller;)Så man ska inte kasta sten i glashus.

För övrigt är det som vanligt , det händer inte så mycket, folk håller på att boa in sig för vintern, boule gänget kör väl några veckor till, så länge det inte regnar, kan jag tänka mig. Lilla "Blå" har genomgått ett ingrepp och har varit tvunget att hålla sig inne.

Jag själv är inne på de fyra sista veckorna av min behandling, vilket är skit jobbigt, samtidigt som man ser slutet så är de fyra sega veckor, sen har jag blivit väldigt yr och de är jobbigt, Har svårt att stå rakt upp och ned längre tid och kan inte göra några hastiga rörelser eller böja mig ned utan att hela jorden gungar. Läkaren har bett mig hålla ut och ta det lugnt, nu är det att ta det lugnt något som jag har väldigt svårt för.

Ändå ska jag ta emot att läkaren tycker jag är väldigt duktig och seg, han är lite imponerad av mig, att jag har tagit det här med så gott humör och en jävla vilja, men va ska man göra, de är bara att hålla ut, sen om behandlingen funkar som den ska eller inte får jag besked om efter ett år, men den dagen den sorgen;)