En plats i vårt hjärta
Sitter och kollar på Bloggportalen och de mesta börjar sina bloggar med rubrik Glad Midsommar:). De är ju klart de är ju det, glad vet jag inte men i alla fall midsommar är det.
Jag vakna i morse av tel, de var ett samtal som berättade att min cancersjuke vän gått bort igår, de tycker jag var jätte skönt att höra, han hade ju kämpat klart tycker jag i alla fall, de kanske inte hans vänner i Pingstförsamlingen han tillhörde tyckte. De bad för honom i tid och otid, de hjälpte honom med en flytt, han skulle flyttat in idag i en ny lgh. Kan ju tyckas att de inte är något fel i det, men varför en människa som knappt inte orkar resa sig ur sängen, knappt visste var han var. Skulle de prompt flytta på, jo han sa ju själv att han ville flytta, sa de. Men för mig som hjälpte han i början, jag som var med på alla behandlingar, jag som satt med han på sjukhuset följde hela processen, var fanns de då, visste att om inte de hade lurat i han, att bara Du ber och skiter i allt annat så kommer de här att ordna sig.
Så hade han kanske sluppit att vara hemma ensam, att fått dö med lite värdighet och kanske med människor som tyckte om honom för den han var och inte för vad han ägde. Men tyvärr är det vad som hände, när hans "vänner" i församlingen fick reda på att det inte fanns mer att göra för honom, då dök de upp och körde mig mer eller mindre på porten, ja jag är inte troende på de viset, eller kristen som de sa, jag svär och beter mig, jag är jag men jag ställde upp för honom som en vän ska göra, jag vet att han uppskattade det, vi hade roligt tillsammans, han var som en pappa för mig och jag var som en dotter för honom. Han kunde vara sig själv.
Ja nu kan man ju undra vilken vän jag verkligen är, som slutade med att åka och hälsa på, flera orsaker, De tar på krafterna att leva nära döden, avstånd, ekonomi mm. Men den största anledningen var att hans "vänner" i församlingen tog över, den begravning han och jag pratat om ändrades utan att någon talade om de för mig, de osynliggjorde mig, tog bort mig som närmsta anhörig m m, han började tala om att hans församling skulle ha hans saker osv, nu hör det till saken att han har två barn som han visserligen inte hade någon kontakt med, men de är de som enl mig är dödsboet, men när jag sa det fick jag från församlingen höra att jag anklagade dem för att lura honom.
Ja jag vet inte och jag behöver inte bry mig heller, nu är han borta och jag hoppas han är där hans "vänner" sa att han skulle komma, själv kommer jag och min dotter brinna i helvetet när vi dör, allt enl hans församling!
Vi tyckte i alla fall om Dig för den Du var, och Du har för alltid en plats i vårt hjärta
Jag vakna i morse av tel, de var ett samtal som berättade att min cancersjuke vän gått bort igår, de tycker jag var jätte skönt att höra, han hade ju kämpat klart tycker jag i alla fall, de kanske inte hans vänner i Pingstförsamlingen han tillhörde tyckte. De bad för honom i tid och otid, de hjälpte honom med en flytt, han skulle flyttat in idag i en ny lgh. Kan ju tyckas att de inte är något fel i det, men varför en människa som knappt inte orkar resa sig ur sängen, knappt visste var han var. Skulle de prompt flytta på, jo han sa ju själv att han ville flytta, sa de. Men för mig som hjälpte han i början, jag som var med på alla behandlingar, jag som satt med han på sjukhuset följde hela processen, var fanns de då, visste att om inte de hade lurat i han, att bara Du ber och skiter i allt annat så kommer de här att ordna sig.
Så hade han kanske sluppit att vara hemma ensam, att fått dö med lite värdighet och kanske med människor som tyckte om honom för den han var och inte för vad han ägde. Men tyvärr är det vad som hände, när hans "vänner" i församlingen fick reda på att det inte fanns mer att göra för honom, då dök de upp och körde mig mer eller mindre på porten, ja jag är inte troende på de viset, eller kristen som de sa, jag svär och beter mig, jag är jag men jag ställde upp för honom som en vän ska göra, jag vet att han uppskattade det, vi hade roligt tillsammans, han var som en pappa för mig och jag var som en dotter för honom. Han kunde vara sig själv.
Ja nu kan man ju undra vilken vän jag verkligen är, som slutade med att åka och hälsa på, flera orsaker, De tar på krafterna att leva nära döden, avstånd, ekonomi mm. Men den största anledningen var att hans "vänner" i församlingen tog över, den begravning han och jag pratat om ändrades utan att någon talade om de för mig, de osynliggjorde mig, tog bort mig som närmsta anhörig m m, han började tala om att hans församling skulle ha hans saker osv, nu hör det till saken att han har två barn som han visserligen inte hade någon kontakt med, men de är de som enl mig är dödsboet, men när jag sa det fick jag från församlingen höra att jag anklagade dem för att lura honom.
Ja jag vet inte och jag behöver inte bry mig heller, nu är han borta och jag hoppas han är där hans "vänner" sa att han skulle komma, själv kommer jag och min dotter brinna i helvetet när vi dör, allt enl hans församling!
Vi tyckte i alla fall om Dig för den Du var, och Du har för alltid en plats i vårt hjärta
Kommentarer
Trackback
