De som inte dödar en gör en starkare
Spruta nr 2, trodde att de skulle bli som förra gången, trött men inte speciellt dålig. Men där fick jag så jag teg, tog min andra spruta sent fredag kväll för att sova bort de mesta biverkningarna, enl läkaren ev influensasymtom, vaknade lördag morgon, svetten rann om mig, samtidigt som jag frös, benen bar mig inte och huvudet höll på att sprängas. Jag var verkligen lycklig över att jag inte åkt till Söderhamn för att fira midsommar med ett av mina barnbarn, aldrig har jag varit så glad över att jag var hemma.
Samtidigt får man lite panik, allra helst som man ju har en liten "pitbulle" att ta reda på, kan ju knappast slänga ut henne från balkongen med lång lina för att sen hala in henne efter hon gjort sina behov. Vad gör man då, jo jag är en människa som har jätte svårt att be om hjälp, ska fixa allt själv och gör det oftast, men nu gick det bara inte.
Kan man knappt ta sig till o från toa, så hur ska man då tro man tar sig ut, så jag ringde till mina grannar även våra hundvänner och bad om hjälp. De ställde upp och jag har aldrig varit mer tacksam mot någon just då.
Lördagen försvann in i en dimma, sov i stort sett hela dagen, på e m började jag känna mig lite bättre, förflyttade mig ut till soffan och tv, fick se ett progrom med Sanne Salomonsen, om hennes kamp efter en propp i hjärnan, då kändes mina problem ganska små. Vad hon sa tog jag ändå till mig, att aldrig ge upp, att alltid se saker från den positiva sidan samt att göra de man måste oavsett hur man mår. Ja jag kände de med, ska fan ge upp, ska kämpa mig igenom detta, kommer att göra det med och som sagt de som inte dödar en gör en starkare
Samtidigt får man lite panik, allra helst som man ju har en liten "pitbulle" att ta reda på, kan ju knappast slänga ut henne från balkongen med lång lina för att sen hala in henne efter hon gjort sina behov. Vad gör man då, jo jag är en människa som har jätte svårt att be om hjälp, ska fixa allt själv och gör det oftast, men nu gick det bara inte.
Kan man knappt ta sig till o från toa, så hur ska man då tro man tar sig ut, så jag ringde till mina grannar även våra hundvänner och bad om hjälp. De ställde upp och jag har aldrig varit mer tacksam mot någon just då.
Lördagen försvann in i en dimma, sov i stort sett hela dagen, på e m började jag känna mig lite bättre, förflyttade mig ut till soffan och tv, fick se ett progrom med Sanne Salomonsen, om hennes kamp efter en propp i hjärnan, då kändes mina problem ganska små. Vad hon sa tog jag ändå till mig, att aldrig ge upp, att alltid se saker från den positiva sidan samt att göra de man måste oavsett hur man mår. Ja jag kände de med, ska fan ge upp, ska kämpa mig igenom detta, kommer att göra det med och som sagt de som inte dödar en gör en starkare
Kommentarer
Trackback
