Kastsjökärringen

Snart är det vardag igen och då menar jag riktig vardag, skolorna börjar, veckorna blir veckor. Jag blir så "yr" på helg i veckan och klämdagar så jag vet snart inte när det är måndag. De roliga i det här tycker jag är att jag har ju helg jämt, arbetar inte, ändå blir det konstigt när de inte är "vanliga" veckor. Undrar hur det kommer sig, är vi så styrda av vanan. Jag menar att om man jobbar då är man ju inställd på att efter helg fredag - söndag så är det jobb måndag. varför reagerar jag som ändå alltid är ledig som jag gör. Att bara för det är helg en torsdag så tappar jag dagar, och fredag blir måndag. Snart fattar jag inte själv vad jag skriver :) Måste ta det med mina söner, de har en förmåga att komma med förklaringar på allt som jag aldrig kunnat tänkt på, vet inte om de är jag som är helt ute och snurrar i våra diskussioner, eller om de är de. Frågar ni dem så är det så klart jag. De enda jag tror de båda är rörande överens om är att jag är både "lite" yr och tjatig. Nu tror jag inte fallet är så, utan jag tror att dessa två herrar har ett jävligt stort ego, eller en verklig dålig kvinnosyn. Inte vet jag, vore ju konstigt med kvinnosynen. Jag har ju faktiskt uppfostrat dem till vad de är idag!  Sen kan de ju faktiskt vara så, att till mamma , kan man säga och tycka saker som man inte alltid tycker och tänker till alla andra. Jag har ju även en dotter, vi har ju inte alltid haft den bästa relationen förut, mor och dotter relationer kan vara mer komplicerade, men idag tycker jag att vi har en jätte bra relation, vi pratar nästan varje dag i tel, eller skickar sms till varandra.
Jag måste ju säga att jag är otroligt stolt över mina barn, de har alla lyckats på olika vis i sitt liv, de är självständiga, två av dem har egna familj och gett mig underbara barnbarn. Den yngsta sonen lever ett lyckligt singel liv." Ingen familj innan 30" säger han till mig. För jag tjatar på honom om familj, mer för att det skulle vara lättare för mig att släppa taget, eller som han säger klipp av navelsträngen (Han är 25 år!).
Är man yngst så blir det så, då är det svårare som förälder stt släppa taget, en sak är i alla fall klar:

Gud, vad jag älskar mina vuxna barn och jag är helt säker på att de älskar mig med fast jag är både "yr", tjatig