David kommer alltid att finnas i Er närhet
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/tetha/1.2552265-davids-dod-fick-mamma-karin-att-forsta
Jag tror ingen som upplevt det du gjort kan sätta sig in i hur det är att mista sitt barn, jag har några bekanta i min omgivning som upplevt detta, de har försökt berättat för mig om saknad, smärta men ändå en vilja att forsätta livet. jag kommer ändå aldrig förstå hur det verkligen skulle kännas, om mina barn eller barnbarn skulle gå vidare före mig
Jag har däremot mist andra nära anhöriga under året, mina båda förldrar för 7 är sedan. Är en helt annan sak då de ändå var äldre, men min pappa hade dialys i många år. Och berättade ofta när han låg inne på dialysen om unga människor som väntade på ny lever, även han hade väl ett hopp om att kanske få den möjligheten någon gång, nu var han 76 år och levt ett hårt liv så att prioritera honom var inte aktuellt. De kan jag till viss del förstå.
Mina två äldsta barn har även mist sin pappa för 12 år sen, den smärta jag såg hos dem när jag var tvungen att berätta det för dem, vill jag aldrig uppleva igen.
Nu har jag också en nära vän, som har fått diagnosen lungcancer, han är 71 år, ingen ungdom men med en enorm fysik. När han bodde granne med mig förr så var han ute och sprang kl 4 på morgonen. Men hans behandling har efter ett år med cytostatika, inte gett det resultat som väntats, så nu har all behandling upphört.
Jag kan bara finnas vid hans sida och ta en dag i taget, något jag tror du känner igen. Även som jag sagt förut, inte går att jämföra med den smärta och maktlöshet som måste finnas när det handlar om mor och barn. Vi gör allt för våra barn. Nu förstår jag enl artikeln att David hade syskon, och livet måste gå vidare.
Sen att det är så svårt för människor att donera organ, har jag så svårt att förstå, jag har själv en kronisk sjukdom som gör att jag inte kan donera organ, men funderar på att donera hela min kropp till forskning. Kanske jag kan hjälpa någon annan med samma diagnos som mig. Sen i Sverige tror jag det är svårare då vi har ett helt annat dödsbegrepp än de har i många andra länder.
Liksom Du och David så är jag helt övertygad om att vi lever kvar, de är själen som lämnar det skal vi lever i idag. Jag tror också att när unga människor som David går bort, så är det för att de har gjort sitt i denna värld och att de sen går vidare för de har ett annat syfte. Har så ofta upplevt när någon dör i släkten, så föds det oftast inom ett år ett nytt litet barn in i samma släkt. Ni som aldrig har tänkt på det kanske ska fundera lite på det.
Jag har också genom ett medium haft kontakt med mina föräldrar, i början var jag skeptisk och lite rädd, men hur hon beskrev mina föräldrar som personer, utan att fråga mig något eller veta något om mig, de enda jag gav henne var ett telefon nr när jag bokade tiden, fick mig att aldrig tvivla på livet efter.
David kommer alltid finnas i Er närhet
Jag tror ingen som upplevt det du gjort kan sätta sig in i hur det är att mista sitt barn, jag har några bekanta i min omgivning som upplevt detta, de har försökt berättat för mig om saknad, smärta men ändå en vilja att forsätta livet. jag kommer ändå aldrig förstå hur det verkligen skulle kännas, om mina barn eller barnbarn skulle gå vidare före mig
Jag har däremot mist andra nära anhöriga under året, mina båda förldrar för 7 är sedan. Är en helt annan sak då de ändå var äldre, men min pappa hade dialys i många år. Och berättade ofta när han låg inne på dialysen om unga människor som väntade på ny lever, även han hade väl ett hopp om att kanske få den möjligheten någon gång, nu var han 76 år och levt ett hårt liv så att prioritera honom var inte aktuellt. De kan jag till viss del förstå.
Mina två äldsta barn har även mist sin pappa för 12 år sen, den smärta jag såg hos dem när jag var tvungen att berätta det för dem, vill jag aldrig uppleva igen.
Nu har jag också en nära vän, som har fått diagnosen lungcancer, han är 71 år, ingen ungdom men med en enorm fysik. När han bodde granne med mig förr så var han ute och sprang kl 4 på morgonen. Men hans behandling har efter ett år med cytostatika, inte gett det resultat som väntats, så nu har all behandling upphört.
Jag kan bara finnas vid hans sida och ta en dag i taget, något jag tror du känner igen. Även som jag sagt förut, inte går att jämföra med den smärta och maktlöshet som måste finnas när det handlar om mor och barn. Vi gör allt för våra barn. Nu förstår jag enl artikeln att David hade syskon, och livet måste gå vidare.
Sen att det är så svårt för människor att donera organ, har jag så svårt att förstå, jag har själv en kronisk sjukdom som gör att jag inte kan donera organ, men funderar på att donera hela min kropp till forskning. Kanske jag kan hjälpa någon annan med samma diagnos som mig. Sen i Sverige tror jag det är svårare då vi har ett helt annat dödsbegrepp än de har i många andra länder.
Liksom Du och David så är jag helt övertygad om att vi lever kvar, de är själen som lämnar det skal vi lever i idag. Jag tror också att när unga människor som David går bort, så är det för att de har gjort sitt i denna värld och att de sen går vidare för de har ett annat syfte. Har så ofta upplevt när någon dör i släkten, så föds det oftast inom ett år ett nytt litet barn in i samma släkt. Ni som aldrig har tänkt på det kanske ska fundera lite på det.
Jag har också genom ett medium haft kontakt med mina föräldrar, i början var jag skeptisk och lite rädd, men hur hon beskrev mina föräldrar som personer, utan att fråga mig något eller veta något om mig, de enda jag gav henne var ett telefon nr när jag bokade tiden, fick mig att aldrig tvivla på livet efter.
David kommer alltid finnas i Er närhet
Kommentarer
Trackback
