Kastsjökärringen

Precis när jag skriver det, är det som om himlen protesterar, regn, hagel, snö, sandstorm, allt på en gång och en jäkla blåst. Men de är ju bara mars så vad kan man vänta sig.
Ja vid min flytt gick jag in i den "berömda" väggen, tänkte inte, lyssnade inte på min magkänsla, och lyckades röra om de mesta, ekonomin, packning, möbler mm. Tappade totalt mig själv, de är svårt att hämta sig efteråt, trodde inte det.
När man hört om människor som är "utbrända", gått in i "väggen" mm, har i alla fall jag tänkt "ja, ja!!", själv har jag alltid gått i full fart, kastat mig in i allt, engagera mig i det mesta. Politik, insändare, hyresgästföreningar mm.

När jag förstod att de var något som var fel, var när jag stod och bara tittade på mina saker i  gamla lgh, och inte visste vad jag skulle göra med dem, eller när jag stressad åkte in till Coop och inte visste vad jag skulle göra där, när jag väl var inne i affären. Var bara att vända och åka hem.

De började nog långt innan, har bl a hjälpt till att vårda en svårt sjuk vän, blev mer en hemvårdare än vän, de är tufft att hjälpa en vän med städ och matlagning när man samtidigt ser personen tyna bort och som sagt bara vill vara vän. Men i och med de geografiska avtåndet mellan oss, så försvann vän relationen, fanns liksom ingen tid. Till slut sa jag ifrån mig "hemhjälpssysslan" och kände och känner mig nog fortfarande som en svikare. Vi är fortfarande vänner.Även om jag inte åker dit så ofta nu, men vi pratar i tel. Han är så påverkad av sina starka mediciner och har nog inte så långt kvar, så jag vet inte om han kommer ihåg att vi pratar.

Jag har svårt att fokusera på mig själv, och lider nog av ett riktigt svårt kontrollbehov, så när jag började gå på högvsarv och hjärnan inte hängde med blev de som det blev, bla hur jävla dumma beslut man kan ta, hade världens skönaste soffa, men fick av min dotter, nys om en mycket fin hörnsoffa......Till saken hör att jag i hela mitt liv sagt att jag skulle aldrig och jag menar aldrig vilja ha en hörnsoffa. Hos andra helt ok, men hos mig no,no.
Jag har lite dille på att möblera om, och det är svårt med en hörnsoffa. Men vad gör jag i mitt förvirrade tillstånd, jo, de är klart jag ska ha hörnsoffan, ger bort min älsklings soffa till en vän på området och tar in den nya soffan i min nya lgh. Vad var det jag sa, hatade soffan från första dagen, verkligen hatade den. T o m min rabiessmittade "pitbull, vägrade ligga i soffan, då är det illa.

Samtidigt vid flytt, så fick jag tapeter för att tapetsera om både hall samt v-rum, detta skulle ske innan jag flytta in, men allt sket sig av olika orsaker. Så jag satt i en "skitsoffa" utan nya tapeter i min nya lgh, och i mitt mående kändes de som livet var slut. Inga vänner hade jag heller, kändes det som, nu var det synd om mig:(. Hänga sig, var ett alternativ.
Låter nog väldigt illa, men det var illa, för när hjärnan inte fungerar tänker man inte logiskt,. Jag hörde inte heller vad andra sa till mig. Jag ville tänka positivt och jag ville framförallt bli mitt gamla jag.

Nu har jag lovat läkaren att ta det lugnt och vila mycket, hörnsoffan har jag blivit av med, ska hämta en soffa i Bomhus (Htta en exakt lika på blocket), målarna har kommit och ska göra klar hallen idag, v-rummet får jag vänta med, men det gör inget för snart har jag en "riktig" soffa. jag börjar bli mitt gamla jag, och jag behöver inte ha kontoll på allt, ska tänka mer på mig själv och jag har i alla fall några riktiga vänner på området, och de kommer man långt med.

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2878273-sa-orattvist-att-norrsundet-drabbas-igen

Varför, kan man ju bara undra, och fruktansvärt för de som drabbas. Men ge inte upp, börja göra reklam för Norrsundet. Se möjligheterna och inte låta sig slås ned. Norrsundet är vackert och havsnära, pendlingsavstånd till Gävle, samt barnvänligt. Är ett område som skulle kunna bli hur attraktivt som helst, fixa till ett havsbad, en marina och ett spa hotell eller stugby. Genererar kanske inte så mycket jobb, till de som mister sina nu, men för att inte bygden ska dö så kan man ju försöka. Jag tror ni i Norrsundet har blivit lite hemmablinda och tappat tron på bygden och de är de sämsta man kan göra. de gäller att se möjligheterna och de finns många kreativa personer i Norrsundet, men då gäller det att inte se bakåt och att våga försöka. Förr var väl Norrsundet en dansmetropol, ni har ju t o m en byggnad med i filmen Black jack, kanske något att locka turister med. Ge inte upp, tänk utanför ramarna för öppnar man en dörr, hittar man snart en till. Gör Norrsundet till en turistort.

Träffade kvinnan som drack lite för mycket härom dagen på bussen igen, hon är alltid lika rolig att träffa, kan inte bli annat en glad av henne. Hon är så härligt spontan och  rolig samt totalt omedveten om det själv. Hon hade varit hos doktorn och vi började prata om olika krämpor. De är ju typiska samtalsämnen människor emellan, om det inte pratas om väder och vind, I alla fall, så såg hon att jag gick illa när jag klev på bussen, har ont i ett knä till och från, nu är det mer till. Flytt skador. Hon tyckte att jag skulle gå till dr, ingen ide blev mitt svar. Finns bara ett bot, röra sig mer.

Då föreslog hon  mig att simning är bra."Ja, men då måste man ju ha baddräkt" blev mitt svar. Känner liksom inte för det. Har lagt på mig en hel del, sen jag sluta röka och övergått till godis.....
Då svarade hon mig "att jag skulle vara glad för mina kvinnliga former", "vilka former" blev mitt svar och försökte få tag i någon form. Och sen kom hennes totalt spontana och helt underbara konstaterande "Var glad att Du har bröst, annars hade Du sett ut som en michelin gubbe". Jag bast ut i skratt, för jag brukar säga att jag känner mig som en sådan ibland, men har aldrig tänkt på det, på det sättet hon sa det. Och bara för att det var den här helt underbara människan som sa så. Så kommer hon undan med det också.

Dagen efter var jag inne i stan, nu är det ju "bidrags dag" och pengarna strömmar in, för att ta slut lika fort, men de är kul en dag i alla fall. När jag står och knappa vid bankomaten, hör jag en röst som säger. "Men, de måste vara Inger, eller de kanske det inte är". Jag vänder mig om, för jag känner igen rösten, min underbara vän från igår står bakom mig med en kompis. Hon utbrister "Ja , men gud du är ju inte alls så stor som jag trodde".
Till saken hör att jag har bytt från min blå dun jacka till en insvängd lite finare jacka. Måste ju klä upp sig när man lämnar byn för storstaden ibland. Jo, stor är jag fortfarande men de är kläderna som gör det. Vi är tvungna att berätta för hennes väninna om hennes uttalande dagen före. Och jag säger som jag sagt förut de är bara hon som kommer undan med sådana uttalanden, för att hon är den hon är, och för att hon är ärlig och spontan. Tror inte det finns något elakt i henne bara hon ger F-n i spriten.

Nu tror jag våren är på väg till Byn, gubbarna poppar upp som små tussilago, fast inte är de gula, den s k ledaren av den "inre cirkeln" lyser upp med sin blå jacka, lite likt min egen jacka i färgen:). Sen ha vi han med röda, han har ju stått/suttit ute till och från i stort sett hela vintern. De gubbarna tillhör olika "läger", förr huserade de tillsammans men efter allt för mycket tjafs och skitsnack lämnade den röda sidan och fann sin egen plats. Den röda sitter i sin egen lugn värld och bara myser, han är som en liten tomte, han var  bl a med och hjälpte till med min flytt. Då kommenterade min väninna som också kommit för att hjälpa till, "Men gud va Du är lik Per Oscarsson" och hon har så rätt så.

Den blå sidan lyste med sin frånvara under min flytt, men satt glatt i sitt fönstret och vinkade, längtar nästan till vi träffas, för han kommer säkert att ha åsikter om min flytt. Den mannen tror att han vet och kan allt samt har nog jobbat med allt också enl honom själv. De är ju alltid bra med råd, men man måste nog ha lite självinsikt också, något jag tror saknas där.

Som när vi fick hyreshöjning, och i informationen som skickades ut, stod det b l a att fönsterna skulle åtgärds, istället för att tycka det ska bli bra att bli av med ev drag i fönsterna, muttrade vår lilla blå om att "då måste man ju ta bort allt från fönstret". Ja, de hör liksom till att man plockar bort saker när hantverkare kommer.

Ja jag har j flyttat, ja inte från Byn, nej nej de kommer jag nog nte göra.  Har bara bytt lgh i området, men de känns som om jag flyttat väldigt lång bort. Här ser man nästan aldrig någon, hör ingen heller, ja man hör att de slår i porten, bor längst ned så kan inte undvika  höra det, plus att det slår verkligen i porten. Skulle aldrig kunna hända i min förra trapp, där fick man smyga in och ajabaja om man slog i någon dörr. Nästat så jag saknar det lite, tänkte på det när jag tvätta igår. Vi hade i alla fall det frächaste tvättstugan i området skulle jag kunna tro. I denna jag har nu finns mycket kvar att önska sig.

Den senaste tiden har jag fått testa mitt tålamod, vilket jag har väldigt svårt för, är en människa som vill att livet ska flyta på, hatar att vara beroende av andra, som en trotsig barnunge "Kan själv", samt att jag alltid har gjort det mesta själv. Blir så när man i stort sett levt ensam med barn i hela sitt liv. Men vissa saker måste jag ju inse att jag inte fixar själv, men gud va svårt det är:(. Men vet att allt kommer att fixa sig. En sak har jag ju lärt mig under den här processen, att lyssna på min egen magkänsla.

För att inte helt snöa in i mitt dåliga mående, var jag och testa Zumba häromdagen, trodde jag hade taktkänsla:). Nu förstår jag varför mina barn skrattar åt mig när jag försöker dansa och tror jag är bra på det, då menar jag inte "släpdans", utan när jag svänger mina lurviga ska de vara till de mix-megapol bjuder på. Tur att man lever själv. Jag kommer aldrig säga att vi kvinnor är bra på att göra fler saker samtidigt, för mig var det helt omöjligt att få ihop armar, ben och höfter i samma rytm, samtidigt. Ja men dansa hemma och tro jag är så bra som jag vill vara kommer jag aldrig sluta med, hunden blir i alla fall glad.

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2859201-kan-samma-sak-handa-pa-forsmark-

Nu är vi inne på Katastoftänkande igen, klart som fan att det kan hända här, allt kan nog hända här men hur stor är risken är väl en mer relevant fråga....Jag kan bli överkörd av en bil varje gång jag går över gatan, jag kan halka varje gång jag går ut när det är is och snö, ja ett flygplan kan flyga in i en hög byggnad i Sverige m m.
Listan kan göras lång, men som sagt hur stor är chansen att det inträffar,  t ex hur många jordbävningar av den här storleken brukar vi ha i Sverige. För jordbävningar förekommer i Sverige, fast de är så små så vi märker inte det.
Men som alltid när någon katastrof inträffar i ett annat land, så börjar de spekuleras om de skulle kunna hända här, och hur ska vi agera då.
För mig blir detta lite patetiskt, de är ungefär som när man talar om för någon att man känner sig lite hängig, eller att man har ont någonstans, och personen parerar med " ja, men jag har mer ont där och där", tillför inte mycket och de handlar väl knappast om vem/vad som är värst. Katasrofen i Japan är så fruktansvärd och så stor katastof, att jag kan inte sätta mig in i det och kan bara känna sympati för de människor som drabbas av det.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/markuslarsson/article8704827.ab


Ja jag tittar och lyssnar finns ju inte så mycket att välja på, är liksom när radion går, lyssnar gör man ju. Förstår inte varför de skulle vara en utlänsk jury, om den nu överhuvudtaget existerar! Trodde det var Sveriges uttagning, men de kanske vore något att satsa på, göra om hela den stora finalen. Ett land sjunger alla låtarna men alla andra länder får rösta, nästa år byter vi land som sjunger, måste ju bli mer rättvist då eller......
Att Eric Saade vann är ju ingen överaskning, han är ju sååååååå söt, fanns väl inte en tjej från 7 och uppåt som inte slösade bort hela veckopengen fler veckor framåt, på att rösta på honom. Ja sen tror jag att det kommer att gå bra för honom, han är ung och söt, lite som tjejen från Tyskland  som vann förra året. Helt annan musik men jag tror det kommer att funka.
Åter till vår final, det bästa på hela kvällen var bandet, som gjorde en cover på förra årets vinnar låt, det hade varit något att skicka till Tysklan, sen saknade jag Mr Hurricane him self, Peter Stormare, vore väl en höjdare om han uppträtt med sitt band. Har sett honom i många bra filmer och serier men aldrig som musik artist, men säkert något som han är lika bra på. 

Men jag tror ändå att det är dags att lägga ned!

Byn ligger tyst och öde, tror ja i alla fall, hörde att polisen hade varit här i fredags. Med hundpatrull och allt, som vanligt missade jag när något händer. Fick höra det av en kompis som var ute med sin hund och han blev tvungen att legitimera sig för polisen! Tur att inte jag var ute då, brukar liksom inte ta handväska eller leg med mig när jag är ute med hunden. Vad hade de gjort då!! Följt med hem kanske, inte mig emot kan va trevlig med lite besök.

Lite kan man ju se och höra men inte mycket, har väl med årstiden att göra, här har folk inte tinat upp ännu, annat blir det när gubbarna vaknar till liv. Träffade en kvinna på bussen, tror det var i måndags, hon var sååå sugen på en öl. "Ok, de är väl bara att gå in på vår "pub" och ta en öl "sa jag. Nej så enkelt var det inte hon drack inte på vardagar nu för tiden och sen skulle hon bort på kvällen.

Dagen efter på kvällen är jag ute med min rabies smittade bulpitt, träffar samma kvinna samt en kille på området, hon bär på en dunk vin. "blev de ingen öl igår?" frågar jag. "Nej, men de ska bli två glas vin ikväll" svarar hon, sen ska hon lägga sig och sova, att det fortfarande är vardag spelar tydligen en mindre roll idag. Jag skrattar och svarar "Att dricka två glas vin och sen gå och lägga sig kallar jag missbruk" Senare på kvällen springer jag på samma par, kvinnan ifråga har nog tagit min upplysning om missbruk på allvar,hon är bra rund under fötterna och skitförbannad, anklagar sitt manliga sällskap för att ha stulit hennes nyckel, han vänder sig till mig och mer eller mindre vädjar om min hjälp. jag inser snabbt att de är ingen idé att prata med henne, hon är i sin egen ilskna värld.

Någon dag efter det träffar jag killen på bussen, och jag måste ju fråga om de hittade nyckeln, då berättar han för mig att hon varit skogstokig hemma hos honom, någon nyckel hittades inte på kvällen, så istället hade hon försökt att våldta honom!!! Tydligen något som inte bara drabbar kvinnor, han tyckte det var mindre trevligt , så han hade gått hem till en granne och lagt sig för att få sova. Kvinnan ifråga hittade sin nyckel dagen efter. Åter lägger sig lugnet över byn och ett råd drick aldrig "två "glas vin på en vardag;)

Varför finns internationella kvinnodagen, elier speciella dagar överhuvudtaget. Är vi kvinnor sådana offer att vi måste ha en egen dag. "var snäll mot mig för de är kvinnodagen idag" vilket jävla bullskit. Jag är knappast någon feminist, tycker att var man/kvinna på sin plats. Har aldrig förstått det där med kvotering, för mig handlar det väl mer om kompetens än om kön. Ska man ta in en kvinna i ett företag eller en styrelse bara för hon är kvinna!!! Varför då, ska hon sitta och le och se vacker ut. "Ja vi fyller ju ändå kvoten".
Jag har ju själv barn och har i stort ett uppfostrat dem själv, ja kanske inte världens bästa resultat :), men jag har gjort det ändå. Min dotter brukar klaga på att hon får göra allt hemma, ja det stämmer, men nu är det ju så att sambon jobbar borta i veckorna. Hur fan ska han kunna göra något hemma då. Kanske pendla t ex mellan sthlm o hemmet. Så inte hon  skulle behöver göra allt hemma. Sen att han drar in mest pengar, bygger på huset, samt ibland kör 12 maskiner tvätt när han kommer hem, de räknas liksom inte. De med 12 maskiner tvätt är ett internt skämt, men har hänt. Bara en karl skulle räkna maskiner.
Samma med min äldsta son, där brukar hans sambo klaga på att han aldrig gör något hemma, men att ta in pellets, skotta snö, klippa gräs, fixa bilar m m de räknas liksom inte.
När kvinnor gnäller om att de får göra allt hemma, då glöms dessa saker bort. De enda som räknas är matlagning, diskning och dammsugning, då gör man verkligen något hemma.
Själv har jag i stort sett levt som singel hela mitt liv, trots det har jag tre barn, då är det bara att göra det man måste. Är ett medvetet val, och inget jag lider av snarare tvärt om, när jag lyssnar på allt gnäll från folk som är sambo eller gifta, kan jag bara konstastera att jag är jävligt lycklig.
Kanske skulle införa inernationella singeldagen, eller de kanske redan finns, inte för jag vet vad man skulle göra då ;) vara ännu mer singel? nej låt alla dagar bara vara vanliga dagar och respektera varandra för att vi är olika, de är väl det som är meningen. Och det finns väl inget sexigare än en manlig hantverkare!

Nu har jag och min vilde flyttat och de gör jag aldrig om, har sagt det förr , men nu menar jag det. Nu blir det flytt i svart plastsäck. Med andra ord när jag dött. Hade bara bott i min gaml lägenhet i c:a 2 år och ändå måste jag ha samlat på mig en hel del, förstår inte vad allt kommer ifrån. Nu förstår jag varför folk säger "men, vad lycklig du är som har en klädkammare", nu har jag inte det, och det märks. För den där klädkammaren som man ska vara lycklig över fungerar skitbra som förråd och skräpkammare. Bara lasta in och stänga dörren.
Nej i den nya lgh är det riktiga garderober och i dem ska man hänga och vika ordentligt, annars får inget plats. Låter kanske som om jag bara kastar in allt bakom dörrar, nu är de inte riktigt så, men ibland är det skönt att göra det, För mig kallas det homestajling, modell budgetvariant. När gäster eller andra besökare kommer så slänger man in allt i dessa klädkammare, stänger dörren och vips så tycker alla att det är ordning.
nu blir det ju problem, jag har ju ingen klädkammare, så hur ska jag lösa detta, att på äldre dagar bli väldigt ordningsam, kan bli problem, går det att lära gamla hundar sitta.
För övrigt har mitt liv varit väldigt "kaos", inget har funkat som det skulle ha gjort, den planerade flytten, blev en panikflytt två dagar tidigare än jag räknat med. Tack de grannar som ställde upp och hjälpte mig, samt min väninna och min yngsta son, är er evigt tacksamma. Utan er hade det aldrig gått, var på gränsen till sammanbrott. De sitter lite kvar, har väldigt svårt att leva  nuet just nu, har massa måsten i huvudet, och de jag verkligen måste har försvunnit ur huvudet, tror jag vet hur det känns att gå in i väggen. Mest påtagligt blev det när jag helt plötsligt stressde in till affären med bussen, måste bara dit. Vet än idag inte vad jag skulle göra där, stod som ett fån när jag kom in  i affären!? Bara att ta bussen hem.
De är och var en otäck känsla, total kortslutning, har fortfarande som sagt svårt att hitta tillbaka till ett inre lugn, känner mig som en and, ser lugn ut på ytan men under ytan går fötterna som vispar för att hålla sig flytande.
Nu ska jag ju bo här tills jag dör, men om jag inte lär mig slappna av kan de bli ett kort boende, för denna inre stress är inte ok. Kan få hjärtinfarkt för mindre.